hola bloggheeeen, sitter och myser med kakor och juice framför idol, eller ja det tog precis slut. Ska egentligen sätta på ett program som frida berättade om idag, haha verkar svin kul! men tänkte plugga lite och sen se det framför datorn i sängen.
Annars så rullar det på, vi i klassen, eller ja mest tjejerna, eller aa några av vi tjejer letar desperat efter någonstans att ha fadderfesten. Hus är såklart roligast och bäst, men vem vill och kan ha ca 50 pers i sitt hus?  så det lutar på att hyra en lokal, men då blir det massor med krångel med det också. samla in pengar,ringa runt,hitta någon som vill skriva på.. osv. just nu känns det som om annefried gör massa jobb så vi andra får försöka hjälpa till så mycket som möjligt! hoppas hoppas det blir av och att det blir en helt awesome kväll!

Jag funderar flera timmar om dagen på ett av de största besluten jag nog kommer ta i mitt liv. åka? inte åka? åka snart? åka sen? åka överhuvudtaget? Jag vill bo i usa. Jag vill verkligen uppleva det landet. men hur? och när? Det är ett så otroligt jobbigt beslut. Ett val jag måste göra är om jag vill ta ett highschool år där, det kan bli ett av de roligaste tio månaderna i mitt liv. De största nackdelarna tycker jag blir att få gå med 95orna i 1 eller 2 år. Inte få ta studenten med 94orna, kanske inte dansa bal tillsammas i trean och såklart att vara ifrån min familj och mina underbara vänner,  och att vara ifrån linköping och sverige i nästan ett helt år, klarar jag det? Åka som au pair är också ett alltenativ, dock är det mycket svårare att bli. Än chansen till att få åka nu i highschool. Eller tänk om jag bestämmer mig för att åka och sen inte blir antagen, vilken besvikelse det kan bli. Men åh, I mina drömmar bor jag där, som highschool elev på en bra skola, kanske har valt dans eller musik,teater? som ett av ämnerna, kommer hem till min trevliga och glada familj efter skolan. Träffar nya männsikor hela tiden, får vänner, lär mig bättre engelska, upplever massor med nya saker och får nya erfarenheter. Får leva ett helt nytt liv i nästan ett år. Det är den bra sidan, den bra drömmen.
Den drömmen som ibland inte är så bra visar en tråkig,stel, familj, som egentligen inte vill ha mig där. Ungdomar som är lika gammla, men inte alls är som jag. Jag kan inte kommunicera och skolan är inte ett dugg bra. Jag får inga nya vänner. På kvällarna ligger jag och gråter efter min familj och mina vänner och ångrar att jag ens åka från första början.
Dock har jag inte hört någon som har åkt och det har blivit såhär för. Jag har bara hört posetiva saker. Men det är klart att det inte kommer vara helt perfekt hela tiden, det kommer säkert i sånna fall komma stunder då jag verkligen saknar allt och alla så jag gråter mig till söms, . Om jag åker kommer jag känna mig otroligt modig. Första steget nu är ett informationsmöte 30 september. Sen tar vi det från där. bye<3